Om AI-musik, ”oro” och vilka som alltid får komma in i rummet. Ett svar.
Detta är en krönika och förlängning på min tidigare Facebook post om AI-musik.
Denna krönika är skriven som förlängning av min facebook artikel om ett reportage från Sveriges Radio P4 Gotland, där en gotländsk musikproducent uttrycker oro för AI-musikens följder för branschen, och där Svenska Musikerförbundet startat ett upprop mot AI-producerad musik. Åsikterna här är mina egna.
Man hör ofta hur oroliga vissa i musikbranschen är för AI. Att den hotar framtiden. Att den tar jobb. Att Spotify kanske slipper betala artister, att bolagen ska kunna sätta ihop botar som spottar ur sig låtar gratis.
Intressant oro. Och väldigt selektivt. Så låt mig svara — inte som någon utanför musiken, utan som någon mitt i den. Som någon som gör musik, skriver musik, släpper musik, och sätter ihop ett helt album just nu, har två färdiga som skall släppas. Det här är min krönika om varför jag fullkomligt ger f*n i kören som vill stoppa AI-musiken. Och varför det inte är elakt sagt, utan ärligt.
Låt oss prata om vilka som alltid har varit utestängda
Innan vi pratar om hot mot musiken måste vi prata om vilka som aldrig ens släpptes in i den.
Som funktionshindrad i elrullstol kommer jag ofta inte ens in i en musikstudio. De är små. Trånga. De ligger i källare eller en trappa upp. Smala dörrar. Tunga dörrar. Ingen hiss. Jag sitter som sagt i elrullstol, och bor inte i en storstad — och för mig är en vanlig studio inte en arbetsplats. Den är ett rum bakom en trappa.
Och här är det jag vill att du stannar vid: när studio, scener, nätverk och hela branschens fysiska verklighet byggdes gående människor med friska ben — då skrev ingen debattartiklar om musikens framtid. Ingen startade upprop. När jag, och många som jag, inte kunde ta oss dit, inte kunde passa in, inte kunde vara rätt sorts artist i rätt sorts kropp — då var det bara så. Det var ingen kris. Det var ingen som var bekymrad. Det var tystnad. Absolut tystnad, fråga man då fick man till svar, du är så dramatisk. Finns det inget tv-program du kan se istället.
När musiken byggdes oåtkomlig för vissa människor kallades det aldrig ett hot. Det kallades ingenting alls.
Men när tekniken plötsligt gör att människor utan rätt kropp, utan rätt kapacitet och rätt kapital, utan rätt kontakter, utan rätt ork — kan skapa ändå, då blir det bekymmersamt. Då hålls det möten. Då startas upprop. Då blir det en fråga om musikens själ.
Märker du obalansen? Utestängningen var aldrig ett problem. Det är tillträdet som har blivit ett problem.
Det är inte omsorg om musiken. Det är panik om makten.
Jag ska säga det rakt, för jag är journalist och jag tror på att kalla saker vid deras rätta namn.
Det som beskrivs som oro för musiken är ofta något annat. Det är oro för vem som får bestämma vad som räknas som musik, och vem som räknas som musiker. Det är gatekeeper-panik. Det är ljudet av en dörrvakt som upptäcker att det finns en annan ingång, en som denne inte står vid.
För sanningen är enkel, och den ryms i tre rader. AI hotar inte musiken. AI hotar vem som får tillåtelse att göra musik. Och det är två helt olika saker.
AI hotar inte musiken. AI hotar vem som får tillåtelse att göra musik. Smaka på den.
Den oro som rapporteras låter, när man lyssnar noga, ungefär så här: tänk om vi inte längre får bestämma vem som kommer in i rummet. Tänk om kontrollen glider oss ur händerna. Och vet du — det är okej att känna den rädslan. Förändring är obekväm, det är därför så många människor är rädda för just förändring. Ingen ska behöva låtsas annat. Men kalla den då vad den är. Kalla den rädsla för förlorad kontroll. Kalla den inte omsorg om konsten, för det är den inte.
Och jag förstår den ekonomiska oron också — att streamingjättar ska kunna kringgå artister och slippa betala. Den oron är inte ogiltig. Men lägg märke till vem den oron alltid sätter i centrum: de som redan är inne. De som redan har kontrakt, redan har tillträde, redan står i rummet. Nästan aldrig handlar den om oss som aldrig fick komma in. Det säger något om vems intressen debatten egentligen vakar över.
Vad AI faktiskt är, för mig
Så låt mig berätta vad AI är i mitt liv. Inte i teorin. I praktiken, i min vardag, i mitt arbete.
AI är inte ett fusk. Det är en ramp där det tidigare bara fanns en trappa. Det är så enkelt, och så stort, på samma gång. Där en fysisk studio stänger mig ute med sina trappsteg och smala dörrar, där öppnar tekniken en väg in. Inte en gräddfil. Inte en genväg förbi arbetet. En ramp — samma rum, men en ingång byggd så att också jag kan ta mig dit.
Och för tydlighetens skull, eftersom det här ofta glöms bort när AI diskuteras: jag skriver själv majoriteten av allt mitt material. Ungefär 99 procent är mitt eget språk, mina egna ord, mitt eget liv. 1% är rättade stavfel. AI är ett verktyg i produktionen — det är inte en ersättning för erfarenhet, för tanke, för röst. Min röst är min. Min historia är min. Verktyget hjälper mig att få ut den ur huvudet och in i världen. Det tänker inte åt mig. Det bär. Så här. Om jag vill ha ett trumsolo, då kan inte jag bara trycka på generera. Då måste jag promta — alltså jag måste skriva en så utförlig förklaring för AI så den förstår att här, i detta stycke i denna del av sången, vill jag ha ett trumsolo. Nej, det är inte som hobby AI-musikanter gör. Dom trycker generera här och där. Men min musik är min produktion och framför allt min berättelse. Så om jag vill att det skall låta som jag skrivit det, då måste jag få det på rätt plats. Samma sak som om jag kom in i en studio och hade en riktig människa på trummorna. Jag kan inte då bara säga till denne: hej du, gör ett trumsolo. Då skulle den inte förstå. Ganska enkelt faktiskt.
Jag bygger just nu ett helt album av musik jag gjort under åren. När jag går tillbaka till de tidiga låtarna hör jag något som faktiskt gör mig stolt: de håller. Jag gjorde dem med omsorg redan då, på den teknik som fanns då i börgan av AI musik, och de står sig än. Det är inte en bot som har gjort det. Det är jag, med ett verktyg, som vägrade nöja mig. AI sänkte inte ribban för mitt arbete. Den gav mig en väg att utföra arbetet alls.
AI sänkte inte ribban för mitt arbete. Den gav mig en väg att utföra det överhuvudtaget.
Musiken jag gör är min resa. Den är vävd in i allt annat jag bygger — i det jag skriver, i det jag producerar, i hela det ekosystem av plattformar och projekt jag reser. Att skilja ut musiken och säga att den inte räknas för att ett verktyg var inblandat, det vore att säga att hela resan inte räknas. Och det tänker jag inte gå med på.
De som ropar högst
Det finns en ironi i det här som jag inte kan låta bli att peka på.
De som ropar högst om äkta konst, om hantverk, om musikens själ — de har väldigt sällan behövt kämpa för själva rätten att existera i den. De fick komma in. Dörren var deras storlek. Trappan var inget hinder, för deras ben bar dem. De har aldrig suttit utanför ett rum och hört musiken spelas därinne, utom räckhåll, för att arkitekturen sa nej.
Det är lätt att tala vackert om äkthet när tillträdet aldrig har varit din kamp. Det är lätt att vörda trappan när du aldrig stått vid dess fot i en rullstol. Och därför väger deras oro lättare för mig än de tror. Inte för att den är ond — utan för att den talar från insidan av ett rum de aldrig behövt slåss för att komma in i.
Det här handlar inte om att ersätta artister. Låt mig vara tydlig med det, för det är den halmgubbe som alltid dras fram. Jag vill inte ta någons plats. Jag säger något annat, och något enklare: människor som aldrig släpptes in i rummet bygger nu egna rum. Det är inte en stöld. Det är arkitektur. Vi tar inte er studio. Vi bygger våra egna ingångar, för ni byggde aldrig några åt oss.
Jag har alltid haft rätt att vara här
Så jag fortsätter att skapa. Inte för att provocera. Inte för att vinna en debatt. Utan för att jag alltid har haft rätt att vara här — precis som musiken alltid haft rätt att tillhöra fler än dem som råkade födas med rätt kropp, rätt plånbok, rätt kontakter.
Musiken tillhörde aldrig dörrvakterna. Den tillhör den som har något att säga och en väg att säga det på. Förr var den vägen en trappa, och då stängdes jag ute. Nu finns en ramp, och jag tänker använda den, utan att be om ursäkt, utan att vänta på tillstånd från en kör som aldrig bekymrade sig om mig förrän jag kom in.
Den som vill stoppa AI-musiken får gärna försöka. Men de ska veta vad de egentligen begär. De begär att rampen ska rivas och trappan stå kvar. De begär att rummet ska förbli stängt för dem som det alltid varit stängt för. Det är inte att rädda musiken. Det är att rädda dörrvakten.
Jag fortsätter skapa, för jag har alltid haft rätt att vara här. Precis som musiken. Fy fan, rent ut sagt.
Zita Dahlström är journalist, fotograf och musiker baserad på Gotland. Hon släpper musik som verifierad Artist & AI-artist och arbetar helt digitalt — från sin elrullstol, som hon kallar sin tron.