En kärleksförklaring till ordning, reda och konsten att inte se det man tittar på
Mina damer och herrar, vänner av ordning, och ni som fortfarande tror att en ”rödgrön röra” är något man serverar till söndagssteken – välkomna till framtiden. Eller som vi föredrar att kalla det i våra interna promemorior: Den Nya Dagen Då Allt Är Bättre Än Igår, Men Sämre Än Imorgon Om Vi Inte Samarbetar Med Rätt Människor.
Vi ska idag tala om retorik. Inte den där sorten som doftar dammig skolsal, utan den moderna, krispiga retoriken där vi putsar fasaden så hårt att man inte längre ser om huset har dörrar eller bara välputsade väggar. Vi ska röra oss i gränslandet mellan ”Hårt arbete” och ”Hjälp, hur hamnade jag här?”.
Om Barn, Paragrafer och den Osynliga Handen (LVU)
Låt oss börja med de små liven. Ni vet, de där som vi i våra dokument kallar för ”vårt framtida humankapital” men som i verkligheten ibland hamnar i kläm mellan en paragraf och en socialnämnd som har läst för mycket poesi och för lite sunt förnuft.
Det finns en ny lag, ser ni. En lag så fin och blank att man nästan kan spegla sig i den. Den är utformad med en sådan precision att den fungerar bäst om man läser den baklänges under en fullmåne. Vi ska naturligtvis vara tysta om hur fel den slår – för i moderat retorik pratar vi inte om ”felsteg”, vi pratar om ”läroprocesser i en dynamisk förvaltning”. Det är lite som Magnus och Brasses ”Fiskaffären”: man går in för att köpa en torsk (rättvisa), men kommer ut med en död guldfisk (en byråkratisk axelryckning) och förväntas vara tacksam för emballaget.
OJ förlåt jag sa Magnus och Brasse. Men hälften av er vet väl inte vilka det var. Jag är ju så gammal, jag glömmer det från gång till gång.
Att skydda barn är nämligen enkelt på pappret. Där är det raka rör och glada miner. Men när källkoden möter verkligheten – den där verkligheten där folk faktiskt bor och gråter – då drar vi fram maktfiltret. Vi säger inte att vi har misslyckats; vi säger att vi ”optimerar skyddsnätet”. Det låter ju så mycket mer gediget, eller hur? Som en varm kram av ståltråd.
Den Trånga Grändens Filosofi (Om tillgänglighet och att ”inte se”)
Tala om tillväxt! Vi älskar en ”växande ekonomi”. Det doftar nystruken skjorta och nyckeltal. Men vad händer när denna växtvärk placeras i en miljö med medeltida gatsten och trappsteg som verkar ha byggts av en arkitekt som hatade hjul? Jag undrar hur dom drog vagnarna på medeltiden i alla dessa backar. Något för kommande medeltidsvecka att utforska kanske.
Här kommer den sanna politiska talangen in: konsten att vara ”blind med stil”. Om någon inte kommer in i rummet på grund av en elrullstol, så är det inte diskriminering. Nej, nej! Vi kallar det för att ”bevara det historiska arvet”, du vet allt är ju kulturminnesmärkt. Det är en form av kulturell vördnad! Att sätta alla viktiga möten på övervåningen i ett hus utan hiss är helt enkelt ett sätt att uppmuntra till ”kreativa lösningar i det offentliga rummet”.
Det är buskis på hög nivå! Oj förlåt, nu var jag så där gammal igen . Buskis betyder ungefär Parodi. Man ser politikern stå där uppe på balkongen och ropa: ”Kom upp och diskutera inkludering, kaffet är varmt!”, medan den som faktiskt vill arbeta och driva företag står kvar på kullerstenen och undrar om det är dags att ringa en bergsbestigare. Det är en retorik som går ut på att säga ”vi vill att du ska företaga”, samtidigt som man låser dörren och tappar bort nyckeln i en blomkruka.
Bidragsbrottet och de ”Hederliga” Kamraterna (Nepotismens sköna konst)
Nu till något riktigt pikant. Har ni hört om mamman i TV4? Hon som råkade ringa en gång för mycket till Försäkringskassan när hon var sjuk och samtidigt tog hem sitt barn trots att hon var ärligare än en dagmamma i maj? Hon åkte dit så det stänkte om det. Hårt arbete ska löna sig, sa vi, och det gäller tydligen även polisen när de jagar småbarnsföräldrar. Det är ”rätt och etik” eller var det vett och etikett i sin mest brutala form.
Men vänta nu! Hur var det med de där två polisanmälda bidragsbrotten i de egna leden? De där som sitter i de fina rummen? Där byter vi snabbt kanal i vår retoriska radio. Där handlar det inte om brott, utan om ”jag läste inte regelboken, gjorde bara i all fart, eller något” minns inte riktigt så viktigt.
Det är här nepotismen, eller ”svågerpolitiken” som folket kallar det (men som vi kallar ”nätverksbaserad rekrytering”), verkligen skiner. Om en politiker tar pengar de inte ska ha, eller ett nytt arbete på ett stort känt ställe här och där. Då är det en ”olycklig tolkning av regelverket”. De som inte släppte in dig i rummet är förmodligen för upptagna med att skriva varandras referenser för att hinna med sådana trivialiteter som lag och ordning för alla. Ni vet sånt som den tokiga feta hagan som tror hon är journalist, skriver om.
VARNING; Nu blir jag gammal igen. Det är som en Povel Ramel-visa: ”Man tar en liten peng från kassan, hej svejs! Man bjuder in en vän till massan, hej svejs! Och när polisen knackar på, vi säger 'Hoppsan, är det så?' Vi bygger broar, vi bygger nät, i politikens fina smet!”
Seniorerna som byggde landet kontra den ”Rödgröna Röran” med ord jag inte får säga enligt Expressens fina våg och väg.
Vi får inte säga ”pensionärer”. Det är fult. Det låter som någon som sitter på en parkbänk och matar duvor. Vi ska säga ”Seniorer”. Det låter som någon som spelar golf och har en silvrig Tesla. Men sanningen är ju att dessa människor är de som faktiskt byggde den tillväxt vi nu sitter och skryter om i våra powerpoints.
Retoriken mot ”vänstersidan” (inte röra, kom ihåg!) är att de bara vill ge bidrag och göra folk lata. Vi moderater vill däremot att folk ska ”vilja arbeta”. Även om man är halvtids förtidspensionär och sitter i rullstol och vill driva företag, så säger vi: ”Kämpa på! Det ska löna sig att ha jobbat!”. Men när det väl kommer till kritan, när företagsidén ska sjösättas, då är bidraget till de stora pojkarna i de fina rummen betydligt lättare att få loss än stödet till den som faktiskt vill skapa något eget trots fysiska hinder.
Det är buskisens kärna: Vi pratar om att vi inte är som ”dem”, de där bidragsgivande vänster människorna, samtidigt som vi delar ut ”samarbetsbonusar” till våra kompisar så det står härliga till.
Sammanfattning: Oj skall vi redan sluta. Okej; När retoriken möter verkligheten i en trång gränd
Så sitter vi där. Mellan maktfiltret och verkligheten. Vi har en ordlista som förbjuder oss att kalla kaos för kaos, och en retorik som är så polerad att man halkar på den.
Jag med mitt JournalistDigital.Com ser er. Vi ser källkoden. Vi ser när ni kallar diskriminering för ”arkitektonisk utmaning” eller var det oj Visby har ju så mycket k-märkta vägar, gångar och vrår. När ni kallar vänskapskorruption för ”strategisk allians”. Det är parodi, det är buskis, men framför allt är det en kärleksfull påminnelse om att språket tillhör oss alla – inte bara de som har råd att anställa en spinndoktor.
Det ska löna sig att ha jobbat, sägs det. Ja, det vore ju en bra början om man först lät folk komma in genom dörren.
All kärlek till er alla.
Zita Dahlström JournalistDigital.Com