Tystnad som svar — en case study i Silence Code
Det landade ett mail.
Vänligt formulerat. Kort. “Hoppas det är bra med dig. Jag undrar om vi ska boka in en träff tillsammans framöver?”
Inget syfte specificerat. Inget erbjudande på bordet. Inget om vad mötet skulle handla om. Bara fishing.
VAD JAG INTE GJORDE
Jag svarade inte.
Inte ännu. Förmodligen inte alls.
Det är hela poängen.
VAD JAG GJORDE ISTÄLLET
Jag publicerade en bild på Facebook. Med en pratbubbla:
"En sak jag inte begriper.
Allesammans lärde mig att jag inte fick plats i RUMMET.
Nu är MITT digitala rum här.
Då kan man undra; Varför kommer dom nu?"
Avslutad med en vinkar-emoji.
Bredvid pratbubblan: text om hur lokalpressen idag levererat tre lektioner i hur man inte ska skriva en politisk ledarartikel.
Avslutad med:
“Tack. Jag slapp skriva det själv. Tidsstämplar är offentliga. Lag & Rätt-genren ligger på JournalistDigital.com. Plats 39 fortfarande tillgänglig för betalda uppdrag efter Almedalen.”
Det är allt. Det är tillräckligt.
VARFÖR JUST SÅ
Om jag hade svarat mailet — även med ett kort "nej tack" — hade jag bekräftat att jag läst det. Mottagaren hade haft något att rapportera tillbaka. Hade haft bevis på min position. Ja just det här är beviset att jag läst det och arkiverat det där det hör hemma. I denna artikel.
Genom att inte svara har jag gett ingenting.
Mottagaren kan inte rapportera "Zita säger att..." — för jag säger ingenting till denne specifikt. Jag publicerar offentligt — vilket är annan sak. Det är inte direkt kommunikation.
Mottagaren kan läsa pratbubblan på min tidslinje om så väljer. Kan dra slutsatser. Men jag har inte sagt något till mail-skrivaren.
Jag har sagt något till världen.
Och i en värld där alla som vill bara är en av många läsare.
DET HÄR ÄR SILENCE CODE I PRAKTIK
The Silence Code är inte att vara tyst i största allmänhet. Det är att veta exakt när tystnad är starkare än ord — och vart den ska placeras.
I dagens fall:
Tystnad mot direkt mottagare = jag bekräftar inte dennes plats som relevant kommunikationspartner
Offentlig tydlighet mot alla = jag etablerar min position publikt så att alla — inklusive dennes — kan läsa den om de väljer
Skillnaden mellan dessa två = hela retoriska makten
“Denne” person har förlorat något att svara på. “Denne” har förlorat något att förhandla om. “Denne” har förlorat något att rapportera tillbaka. Allt “denne” har är en pratbubbla på Facebook som “Denne” kan tolka som “Denne” vill.
Och det är inte mitt problem vad “denne” tolkar det som. Det är ett Y(uo)-Problem
NÄR DETTA FUNGERAR
Tystnad som svar fungerar när:
- Mottagaren förväntar sig svar (för det signalerar att svaret inte var värt deras tid)
- Du har offentlig plattform (för tystnaden ersätts av annan kommunikation, bara inte direkt till dem)
- Du har inte något att förlora av att inte svara (ingen affärsrelation, ingen formell skyldighet)
- Du har redan publicerat din position offentligt (så ditt nej är dokumenterat utan att vara levererat direkt)
Det är inte flykt från konversation. Det är medveten omdirigering av konversation till en plats där du sätter spelreglerna.
OCH DET ÄR INTE ENS OARTIGT
Om någon mailar mig och inte specificerar syfte, förväntar de sig att jag ska göra arbetet att fråga "vad gäller mötet?". Det är fishing-praxis — de kastar ut nät och låter mig bestämma om jag biter.
Samma gäller om du blir ombedd att göra andras arbete. Jag blev det i samband med tillgänlgighets diskriminering.
Genom att inte svara säger jag: “Jag biter inte på obetalt fishing.”
Det är inte ohövlighet. Det är affärsmässig respekt för min egen tid. Jag svarar inte på vagt mail på samma sätt som jag inte öppnar dörren för någon som ringer på utan att ha hör av sig först (två gånger nu) eller bokat tid.
Att förvänta sig att andra ska göra arbetet av att specificera vad de vill är osynliggörande av deras tid.
Och osynliggörande av min tid är vad jag inte längre tillåter.
Vad jag och vi alla är värda
Nu skall vi tala om varför och värdet av dig, mig helt enkelt oss själva. För alla har ett värde. Även fast folk och fä stänger ut en ur rummet. Mitt värde är stort, precis som ditt borde vara. I min artikel om Y(ou) - Problem tar jag upp precis detta.
Allt vi gör värdesätts av alla andra utom dig själv. Har du tänkt på det. Att värdesätta sin tid och utrymme är och betyder bara en sak. PENGAR. För vi lever i ett samhälle där allt värderas i just pengar.
Alla har vi saker vi måste ha pengar till, enkelt vi överlever inte annars. Sen kan man ju tala om hur vi får dom pengarna. En annan artikel, en annan gång. Gå in på Lag & Rätt eller Politik. Så kommer det garanterat att språkas där.
VAD JAG HOPPAS DETTA LÄR
Att inte svara är ett svar.
Att tystnad är kommunikation.
Att ett MEME är kommunikation.
Att publik plattform kan ersätta privat respons när mottagaren inte förtjänat din uppmärksamhet.
Att respekt för din egen tid är förutsättning för respekt från andra.
Och att en pratbubbla med en vinkar-emoji kan säga mer än ett välformulerat "nej tack".
Min tid är fullbokad till efter Almedalsveckan. Tider som finns kvar är reserverade för betalande uppdrag inom mitt mediebolag. Förfrågningar via JournalistDigital.com eller någon av mina sajter.
© Zita Dahlström | JournalistDigital.com — Why? Varför?