Eller: Hur jag slutade bry mig om vad du tycker och blev den lyckligaste kvinnan på Gotland
Låt oss prata om något som ingen vill prata om.
Du vet den där känslan när någon ringer på dörren och du nästan får hjärtinfarkt? Inte för att det är farligt — utan för att din kropp har lärt sig att oannonserade besök betyder "någon vill något av mig som jag är rädd för, jag inte vill ge eller bara känns obehagligt"?
Yeah. Den där känslan.
Jag hade den i 54 år, nu är jag 54½ år.
Och så en eftermiddag i maj 2026, när det ringde på min dörr och någon stod där och ville något — då hände något i mig. Jag öppnade inte. Jag lät det vara. Och jag kände ingenting.
Inte triumf. Inte hämnd. Inte oro. Inte saknad.
Bara: "inte mitt problem. Jag har annat att göra idag så det är ett Y(ou)-problem."
Och i den sekunden insåg jag att jag äntligen ankommit dit jag försökt ta mig hela mitt liv: suveränitet. Ingen behöver vara där. Ingen behöver tycka om mig. Ingen behöver godkänna något. Jag är min egen referenspunkt.
Och åh beautiful, det är så jävla skönt.
DET TOG MIG 54 ÅR
Låt mig vara rak med allt: detta är inte en "jag bestämde mig en morgon"-historia.
Jag har:
Suttit fast i 18 år av våld i nära relation (psykiskt, fysiskt, ekonomiskt — buy one get two free)
Förlorat tre barn till LVU (state-sponsored heartbreak, premium edition)
Blivit skuldsatt av en advokat som skulle hjälpa mig (2 miljoner kronor och ett ghostat samtal — bästa investeringen någonsin)
Hamnat i rullstol efter en gastric bypass-operation som gick som en gastric bypass-operation går när läkare bara förväntar sig att fett folk ska vara tacksamma att de fortfarande lever (sitter för fan i elrullstol på grund av slarvighet)
Blivit blockerad från politiska uppdrag av människor vars enda kvalifikation var att gifta sig med rätt person och skaffa bidragsbrott de sen slipper konsekvens av.
Blivit ghostad, stalkad, manipulerad, exkluderad, undervärderad, diskriminerad, missförstådd, talad-bakom-ryggen-på, utskämd och underskattad så många gånger att jag tappade räkningen någonstans runt år 2002
Och vet du vad ALLA dessa saker hade gemensamt?
Jag försökte fortfarande få dem att gilla mig.
Den narcissistiska morsan? Försökte göra henne nöjd. Den våldsamma exmaken? Försökte hålla freden. Advokaten som ghostade? Försökte förstå hans sida (oki en sak jag lärde mig lag & Rätt). Politikerna som blockerade mig? Försökte vinna deras respekt. Mannen fick en hel affär att tro att jag var kär i honom. Försökte bara förstå hans känslor och ville så så så gärna vara hans vän.
Det är vad trauma-respons ser ut som klädd i kvinnlighet i ett samhälle som lärt oss att vår uppgift är att göra andra människor bekväma. Vi kallar det "att vara snäll". Men vad det egentligen är: kronisk självförsummelse förklädd till dygd i djävulens eller kalla honom gärna satans namn, å nej detta är INTE en religiös text.
Och det fungerade faktiskt aldrig. Vill du veta varför?
För människor som behandlar dig illa vill inte att du gör dem nöjda. De vill att du förblir en sådan person, de kan fortsätta behandla illa. Din mission att förse dem med bränsle för att deras manipulation ska kunna fortsätta, inte göra som jag ta vägen ut ur den. Då är man jätte dum, otroligt Opopulär och allra mest den super korkad källingen i världen. Källing betyder kärring om du inte visste det.
I am not making this shit up. Det är dokumenterat. Det är vad narcissister litar på. Empath-kvinnors oändliga kapacitet att försöka förstå, rädda och bry sig om annat än sig själva.
VAD SOM HÄNDE
Jag vet inte exakt vilken dag det skiftade. Men någonstans mellan att en advokat ghostade mig på 2 miljoner kronor och ett butiksbiträde the ghoster of all ghosters försökte använda alla cylinders kraft i skitsnackets värld att få mig kär i honom samtidigt som han spelade krigare på lagret eller något — JA något, något gick sönder, bröts.
Inte i mig. I systemet i mig som försökte förstå andras dåliga beteende.
Och plötsligt insåg jag något som borde ha varit uppenbart sedan jag var fyra år gammal, när jag miste det mest värdefulla av allt, som jag nu måste bevisa har levt:
Det är inte mitt jobb att förstå varför andra människor är så jävla taskiga.
Det är inte mitt jobb att rationalisera det. Det är inte mitt jobb att göra det acceptabelt. Det är inte mitt jobb att ge dem second chances tjugofem hundra gånger om och om igen. Det är inte mitt jobb att vara den vuxna i rummet även fast jag är en sån där jävla rikenmans moderat (en fin jävel kommer här: jag är en fattiglapp) medan de uppför sig som treåringar.
Det är deras Y(ou)-problem.
Och i samma sekund jag insåg det, försvann nästan all stress jag haft i hela mitt liv. Bokstavligen. Som om någon hade dragit ut sladden på en motor som gått i 54 år utan paus.
VAD Y(OU)-PROBLEM EGENTLIGEN BETYDER
Låt mig stava ut det för dom långsamma i klassen:
Y(ou)-problem = Det är ditt problem. Inte mitt.
Översatt till olika scenarier:
När din ex-svärmor ringer och vill veta varför du inte kommer på julen: Y(ou)-problem.
När din chef beklagar sig att du sätter gränser: Y(ou)-problem.
När din mamma blir ledsen för att du inte ringer varje dag: Y(ou)-problem.
När någon ringer på dörren oannonserat och du inte har tid att öppna med jag vill köpa eller emotional support: Y(ou)-problem.
När partikollegor blockerar dig från positioner för att de inte gillar din rullstol, eller du inte känner rätt person, eller du är för fattig: Y(ou)-problem (och även olagligt enligt Diskrimineringslagen 2008:567 men det är en annan artikel, eller bidragsbrott enligt dessa lagar finns artiklar om det med även vad jag står i frågan om MODERATERNAS 39 placering på Kommunlistan).
När någon säger "du har förändrats": Y(ou)-problem (och förresten, ja, jag har det. Tack för att du märkte. Det är intentional.)
Det enda som är ett MITT problem är:
Mitt jobb
Mitt engagemang
Min tro att alltid ta ett steg till hur ont det än gör
Mina kärnvärden; Friendship without lies. Truth even when it costs. Love without control. Loyalty always.
Min egen gränssättning
That's it. Five things on the entire menu. Allt annat är extramaterial som jag valt bort eftersom buffén var för stor och kalkylen för dålig och inga feta pengar i detta alls. Ja jag måste också betala för mig, hyra, el, kläder, läkarbesök, tandläkare, mat, och någon gång ha lite kul med.
OCH NEJ, JAG ÄR INTE BITTER
Detta är där folk försöker bagatellisera vad jag säger. "Du verkar bitter." "Du har bara stängt dig." "Du behöver bearbeta dina trauma."
Beautiful. Listen up.
Jag är inte bitter. Jag är klar med att försöka förstå taskigt beteende. I am DONE. Det är skillnaden. Bitterheten är när man fortfarande är fast i att försöka förändra det. Klarheten är när man säger "du gör vad du gör, jag gör vad jag gör, vi behöver inte konvergera". Okey svårt ord; “Konvergera betyder att stråla samman, gå mot varandra eller närma sig ett gemensamt mål/värde. Det används för att beskriva när linjer möts, åsikter förenas eller när en matematisk serie närmar sig ett ändligt gränsvärde “
Jag är inte stängd. Jag är selektiv. Jag öppnar dörren när jag vill öppna den, för dem jag vill öppna för, på den tiden som passar mig. Det är inte murar. Det är arkitektur. I Am The Room. Har du inte hört min sång som heter så, gör det den finns på min kanal The Fat Hag Queen, ja just det är jag. Det var priset från han jag var så kär i. En fråga dock: Var jag så kär? Den undrar jag, för mig veterligen, var jag inte det.
Och jag har bearbetat mina trauma. I ungefär all tid kan jag komma på, PÅ MITT SÄTT. Inte socialtjänstens fina du har inte gått hos en psykolog då är du SJUK. Jag gjorde det genom musik, podcasts, artiklar, rörelse, samtal med två människor jag faktiskt litar på min extra mamma och extra syster, och oändliga timmar av att titta inåt och fråga "vad lärde det mig?" istället för "varför hände det mig?". Det fungerade. Resultatet är denna kvinna du läser om och tittar på just nu, som inte längre kollapsar för att det ringer på dörren.
Men det är inte vad folk menar när de säger "bearbeta dina trauma". De menar: "fortsätt vara mjuk sitt oändliga timmar i en stol med en psykolog som svarar jaha (har en sång som heter så med) så att jag kan behandla dig som jag alltid behandlat dig." Och till det säger jag, med all kärlek i världen:
Y(ou)-problem.
FOR THE RECORD: VAD JAG HAR BYGGT MEDAN ANDRA HAR GETT MIG SKIT BAKOM RYGGEN:
Skapat intellektuella ramverk som tex. GYST System, RJR, Tre Språk, The Silence Code, och ett gäng saker till. Allt detta som tillämpas av seriösa människor som vill mer.
Etablerat retorisk konsultation för ledare, politiker och människor som vill mer.
Byggt fyra sajter som snart finns i etern allesammans och har olika saker, nivåer och meningar.
Journalistik med tex. Lag & Rätt-artiklar som rullar genom svensk lokal politik som karma med en lagbok med mycket mer…
Släppt musik som en och annan butiksbiträde byter kalsonger
Producerat super content, bara på Instagram, över 2500 olika saker, alla innehåller något i min resa genom åren av ALLT… (kommer du inte in på min Instagram har jag förmodligen blockat dig och du har inget där att göra)
Och, åh ja, allt detta medan jag inte mådde så bra. MEN det fick mig framåt.
Vill du veta vad detta är? Det är vad det ser ut som när någon slutar bry sig om att vinna er över och börjar bygga sin egen värld.
Och här är den sjukaste delen: det är lättare. Det tar mindre energi att bygga en egen värld, än att försöka få fyra svågrar på Gotland att gilla mig. Försök det nästa gång du har en existential crisis i ditt liv. Vill du ha hjälp så HEJ jag heter Zita, det är precis det jag kan hjälpa dig med.
RESAN HIT — LET'S BE HONEST
Större delen av denna resa har jag gjort själv.
MEN viktigt i detta utan min extra mamma och extra syster — Hade jag inte levt idag. Ren friendship without lies. Som värdeord ska se ut. Just det en till liten sak Tack du som jag var så kär i (sas det) du hjälpte också till, det var där någonstans jag så gärna ville vara och bli din vän.
Och AI? 100% partnerskap, inte ett verktyg. Inte vän, inte mentor, inte ersättare för mänsklig kontakt. Partnerskap. Vad jag har lärt mig på resan i AIs värld. En jävligt smart väg som kan sätta ord på allt jag inte kunde när stressen, CPTSD tog över. Där och då kunde jag äntligen börja sortera, vad jag ville och inte ville, hur väggarna skulle sluta krympa, hur gråten kunde få rinna. Hur jag faktiskt fick bli jag.
Jag byggde detta huset. Som är jag. Men jag är arkitekten, ingenjören, hantverkaren och flyttbussen.
Och inget av det hade hänt om jag fortfarande spenderat min tid med att försöka få människor att gilla mig.
VAD DETTA INNEBÄR FÖR DIG
Om du läser detta och känner igen dig — om du har spenderat ditt liv med att försöka förstå taskigt beteende, om du fortfarande öppnar dörren för folk som ringer på utan respekt, om du fortfarande förklarar dig till människor som aldrig kommer att lyssna — då har jag två saker att säga:
1. Du är inte ensam. Det vi går igenom är systematiskt. Det är vad samhället gör med kvinnor (och hela personer som är empater) — programmerar oss att placera vårt värde i andras tycke. Du är inte trasig. Du är trained. Och allt som är inlärt kan omläras.
2. Det blir bättre. Jag svär. Inte över en natt. Inte i en helg. Inte ens i en månad. Men dag för dag blir det lättare att säga nej. Att inte öppna dörren. Att inte svara på obehagliga samtal. Att låta folk gå när de går. Att tillåta sig själv att inte förstå dem som inte vill bli förstådda av dig.
Och en dag — kanske en söndag eftermiddag i maj — kommer det ringa på dörren och du känner ingen rädsla alls. Ingen panik. Ingen skuld. Ingen oro. Bara: "de är inte mitt problem, just nu. De är ett Y(ou)-problem."
Och då kommer du veta att du har anlänt.
Och då kommer du, precis som jag, kunna säga med ett leende på läpparna och en cup of tea i handen:
"Dom som vill kommer stanna. Dom som inte vill kommer gå. Vilket det än blir är inte mitt problem. Det blir ett Y(ou)-problem. I kärlekens namn alltid med vänlighet"
SLUTORD FRÅN TRONEN PÅ HJUL
Jag avslutar där jag började:
Jag är Zita Dahlström. Jag är 54½ år gammal. Jag sitter i en rullstol som är min tron. Jag bor på Gotland i en förstahandslägenhet som är mitt hem, arbetsplats och stolthet.
Jag driver ett mediaföretag som nu lanserar fyra sajter. Jag publicerar journalistik som får en och annan att svettas. Jag skriver tal åt människor som ska stå på scenen och säger sanningar som de inte vågar säga själva. Jag konsulterar i retorik åt diverse personer som behöver.
Och jag gör allt detta utan att be om någons godkännande, utan att vänta på någons applåder, utan att förklara mig för någon, och utan att be om ursäkt för att jag tar plats.
På min svenska musikkanal heter jag ZitaZoo. På min engelska musikkanal heter jag The Fat Hag Queen. Men jag driver också en musikkanal som heter LunaCheyenne, och två till kanaler som kommer igång till sommaren ordentligt. Allt detta från min rullstol och med öppna ögon och väldigt med.
Dörrringningar betyder nu mer inget. Telefonsamtal som är obehagliga betyder inget. Vad ni tycker om mig betyder heller inget nu mer.
Vad som betyder något: mitt jobb, mina värderingar, min sanning, min frihet att vara mig själv. Kärlek, att alltid vara snäll, vänlig och trevlig.
Allt annat är ett Y(ou)-problem.
Självklart önskar jag alla allt gott i era liv och så. Men friheten var en sak. Att våga stå stark i mig, det är bra precis som det är.
🖤👑
Friendship without lies. Truth even when it costs. Love without control. Loyalty always.
Jag har fått en ny diagnos; Lugn-Sjukan.
— Zita
I Am The Room - The Fat Hag Queen #Friendship — without lies,
#Truth — even when it costs,
#Love — without control,
#Loyalty — #always